Jag tappade fart förra hösten. Hoppade av tåget och hade mer tid för mig själv. Det var en annorlunda känsla att vakna och ha hela dagen tom när allt runtomkring fortsatte som vanligt. Jag är tacksam för att jag vågade säga nej, nu behöver jag hjälp! Det har gått snart ett år och jag är så glad att jag inte är där utan här. Någon annanstans, nästan som ett vitt pappersark, en canvas att göra vad jag vill med, med de verktyg jag har. En en liten stund i taget, jag lyssnar på det lilla. Vad vill jag? Vad behöver jag? Hur kan jag stämma in mig själv så jag stämmer med allt annat på ett sätt som känns bra. Jag har resten av livet på mig så det är ingen brådska. Om jag behöver stanna på en station och ta nästa tåg så är det ingen fara. Livet och allt vad det innebär finns alltid runt omkring oavsett vad. Den viktigaste människan i mitt liv bestämmer nu, jag. Det kommer bli det svåraste att hålla mig till. Jag önskar mig själv lycka till och håller mig närheten, i fall att jag behöver hjälp.

En sak som gav mig mycket i höstas var att sätta mig i min kära MINI Cooper Lucy, ta med mig mina 5D MKII och åka till naturen, till det tysta och fria. Det var det enda jag kom på och orkade. Det gav så mycket tillbaks. Efter min första arbetsvecka efter min semster, efter att jag vågat sluta med mina citalopram kom denna helg tom och utan måsten. Då kom jag på vad jag älskade förra hösten. Det kan jag göra nu med, så jag, Lucy och 35an (mitt nya älsklingsobjektiv) åkte ut i naturen, till det tysta och fria. Här kommer det min själv vill sjunga om!

Canon 5D MKII, EF 35/1,4 L