För ett tag sen slog porträttlusten till. Jag anonnserade på FB om någon frivillig som ville ställa sig framför min kamera. Karin anmälde sig direkt. Så ut i kylan och plåta av lite kort. Jag är nöjd. Hoppas du blir nöjd också Karin.
Tiden blir ibland längre för mig, mellan A och B, nuförtiden. Kanske borde det alltid varit så. Att jag gett mig själv tiden att vara mig, att hinna med. Det är inte lätt att förstå, någonting, allra minst sig själv. Jag tränar, varje dag. Att jag behöver mycket lugn och ro är något jag lärt mig. Att jag behöver ett tomt schema ofta är en annan sak. Att jag lär mig och förstår gör det lättare på ett sätt, men svårare på många andra. Att se mina egna begränsnigar är svårt. Sorg, något vi alla bär, varje dag.
Kameran, en vän, som följt mig sen jag var liten. Min första kamera, en systemkamera, köpte jag när jag var 18, det är 24 år sen, en Minolta Dynax 5000. Efter 6 år blev den utbytt mot en Canon EOS 5, den analoga varianten. En kanonkamera. Jag hade drömmar då. Om att bli fotograf. Att gå en fotografutbildning. Men drömmen vågade aldrig ta fart ut i verkligheten. När åren gick hamnade kameran på en hylla. 2002 året då jag köpte mig min första digitala kamera, åter igen en Minolta. Denna gång inte en systemkamera. Min enda kamera som inte varit en spegelreflexkamera. Även den hamnade på en hylla efter ett tag. Canon gjorde entré, en 450D. För ca 2,5 år sen köpte jag ett EF 17-55 f2,8 IS, det förändrade mycket. Fast bländare and now we’re talking. 17-55 ledde till en Canon 7D. Ett 70-200 f2,8 L IS lades till samlingen. 7Dn såldes snabbt till förmån för en 5D MKII. Ett 35 f2,0 och nu hände det ännu mer. Fullformat och fast brännvidd. Jag var kär. Firman var nära och embryot till min långväga dröm. Så till slut, efter år och långa stigar, var min dröm verklig. Jag var en fotograf som kunde ta betalt för mina kort. Tyvärr blev inte drömmen så långvarig. Jag själv kom ifatt. Mina begränsningar satte käppar i hjulet. I det längsta vände jag och vred. Såg det positiva, alla glada och underbara kunder. Men som mycket för mig äts det upp av ett svart hål, min egen bermudatriangel. Så jag släppte taget. För att inte själv falla däri. Mina kameror finns kvar. Kanske byts de ut, emellan varven. Men min kärlek till den stilla bilden hoppas jag alltid kommer bestå.
På återseende kära läsare. Numer är detta min privata blogg. Firman vilar. Så även jag i den mån jag behöver.
Och ser man på, är det inte fotografen som ställer upp som modell!
