I väntan på att maten ska bli klar.

Allt som kan behandlas som en boll behandlas som det.

Det finns alltid en risk att hamna i skottlinjen.

Ofta till Filippas glädje, haha.

Tjejen med det härliga minspelet!

Som sagt, det finns en palett av miner och tankar som snurrar.

Att kunna ta potatis själv kan göra vilken tvååring som helst glad.

Om mjölken kan hällas ur sin kartong, vilket var oerhört roligt, samt att skruva av och på locket, så är det klart att det går att hälla tillbaka den.

Så där ja, easy peasy, locket på!

Filippa har ätit färdigt och kommit bort på besök hos mig. Tom lite mer mat slank ner.

Och denna tekopp, exakt likadan som de stora vi drack ur. Så söt!

Med bestämda steg mot…

Tada!

Nya bestämda steg mot….

Att mamma och pappa spelar golf, och det väldigt bra, är inte svårt att se.

Det går lika bra att agera lefty för denna unga dam.

Ja nästan iaf. Satsningen är det inget att orda om, 100%!

Cykla har jag förstått länge varit en favorit. Och undan gick det!

Ok, mamma får hjälpa till att knäppa hjälmen.

Det gick undan kan jag lova. Snabbare än autofokusen hann med. Heja lillflipp!

Glad tjej!

Sen dags att gå in. Inte lika populärt.

Fotat med Canon EOS 5D MKII och EF 35/1,4 L. Redigerat med Lightroom 4 och VSCO Film.

Tiden blir ibland längre för mig, mellan A och B, nuförtiden. Kanske borde det alltid varit så. Att jag gett mig själv tiden att vara mig, att hinna med. Det är inte lätt att förstå, någonting, allra minst sig själv. Jag tränar, varje dag. Att jag behöver mycket lugn och ro är något jag lärt mig. Att jag behöver ett tomt schema ofta är en annan sak. Att jag lär mig och förstår gör det lättare på ett sätt, men svårare på många andra. Att se mina egna begränsnigar är svårt. Sorg, något vi alla bär, varje dag.

Kameran, en vän, som följt mig sen jag var liten. Min första kamera, en systemkamera, köpte jag när jag var 18, det är 24 år sen, en Minolta Dynax 5000. Efter 6 år blev den utbytt mot en Canon EOS 5, den analoga varianten. En kanonkamera. Jag hade drömmar då. Om att bli fotograf. Att gå en fotografutbildning. Men drömmen vågade aldrig ta fart ut i verkligheten. När åren gick hamnade kameran på en hylla. 2002 året då jag köpte mig min första digitala kamera, åter igen en Minolta. Denna gång inte en systemkamera. Min enda kamera som inte varit en spegelreflexkamera. Även den hamnade på en hylla efter ett tag. Canon gjorde entré, en 450D. För ca 2,5 år sen köpte jag ett EF 17-55 f2,8 IS, det förändrade mycket. Fast bländare and now we’re talking. 17-55 ledde till en Canon 7D. Ett 70-200 f2,8 L IS lades till samlingen. 7Dn såldes snabbt till förmån för en 5D MKII. Ett 35 f2,0 och nu hände det ännu mer. Fullformat och fast brännvidd. Jag var kär. Firman var nära och embryot till min långväga dröm. Så till slut, efter år och långa stigar, var min dröm verklig. Jag var en fotograf som kunde ta betalt för mina kort. Tyvärr blev inte drömmen så långvarig. Jag själv kom ifatt. Mina begränsningar satte käppar i hjulet. I det längsta vände jag och vred. Såg det positiva, alla glada och underbara kunder. Men som mycket för mig äts det upp av ett svart hål, min egen bermudatriangel. Så jag släppte taget. För att inte själv falla däri. Mina kameror finns kvar. Kanske byts de ut, emellan varven. Men min kärlek till den stilla bilden hoppas jag alltid kommer bestå.

På återseende kära läsare. Numer är detta min privata blogg. Firman vilar. Så även jag i den mån jag behöver.

Och ser man på, är det inte fotografen som ställer upp som modell!

Dock kommer jag stötta min kollega Anna Åberg i hennes arbete när hon så önskar. Kolla in hennes sida och tveka inte att kontakta henne om du söker en proffesionell fotograf. http://mandalaya.se/blog/

Det första kortet är solklart mitt favoritkort från förra året. Plötsligt händer det.

Jag ångrar inte inköpet av mitt EF 35/1,4 L. Det samlar in saker på en fenomenalt sätt.